"Påsktrauma"
Påsken har kommit och är på väg bort. Påskäggen är uppätna, påskpunchen ett minne blott och påskharen har lagt sig till vila.Ifjol var vi i Paris och firade påsken, i år var det fjällvärlden som fick besök. Den här påsken fick vi åka skoter miltals över orörda vidder, branta skogsområden och blanka sjöar. Den här påsken fick jag ett klart kvitto på att viljan är stark men kroppen börjar på att vara " svag".Vi sitter på varsin pulka. Vädret är utöver det vanliga med massor av flödande sol som värmer behagligt. Jag sitter på pulkan som körs av sonen och maken sitter på pulkan som körs av barnbarnet. . Innanför min skoteroverall sitter mopsen Mini . Stundom stirrar han på mig och snörvlar högljud . Grabbarna Grus sitter hos Husse i den andra pulkan. Ibland springer de bredvid men stöchsta delen så sitter de hos husse. Samojeden Charlie vägrar att åka pulka och springer före och efter. Resan över sjön är behaglig. Medarna glider friktionsfritt på isen , pulkan känns stadig och själv tycker jag att livet är underbart. Mopsen Mini stirrar på mig, snörvlar och kryper längre innanför overallen.Efter några kilometer så lämnar vi sjön och terrängen ändrar karaktär totalt. Här finns inga skoterleder, bara ren och skär vildmarksterräng. Känslan av välbehag försvinner lika fort som den kom och jag undrar vad jag gett mig in på. Kälken kastas hit och dit, moppsen glider nedför overallen och jag håller fast mig i pulkan så knogarna vitnar. Hur det går för det bakre ekipaget hinner jag inte ens funderar på, nu är det faktiskt mitt och mopsens liv som det rör sig kring.
Terrängen blir krokig , guppig och jag kastas hit och dit. Ibland så slår det så njurarna hotar att komma ut genom öronen. Sonen kör sakta och försiktigt men man måste ha en viss hastighet om man ska dra upp en farmor och en mops uppför skogskullar. Jag konstaterar snabbt att farmödrar skall vara hemma, virka pannlappar och sköta spisen. Det här var inte riktigt som jag föreställt mig.. Nåväl, så skulle vi naturligtvis över en väg. Avstigning.. eller rättare sagt utrullning ur pulkan och vips så låg kärringen på alla fyra sakta sjunkandes ner till underjorden medans mopsen halkar ned i byxbenet på overallen. Men hjälpen är nära och alla slet och drog , skrattade och försökte på alla sätt och vis att rulla tillbaka farmor in i pulkan. Jag lovar, gamlare än vad jag kände mig det finns inte. Snacka om smidig som ett järnspett. Omtänksamme sonen tröstade med, att på hemvägen mamma, då har vi spår. Resan fortsatte tillsynes utan ände och jag funderar om skoterförarna vet var dom är.Pulkan kastas hit och dit och ibland är jag säker på att nu välter hela ekipaget. Det känns stundom som man har en "nära döden upplevelser". När vi efter en tillsynes oändlig tid äntligen är vid målet så säger min käcke son. Det här gör vi till en tradition!!!!! Skulle inte tro det. Jag plockar ut Mini ur overallen , ser att han överlevt och konstatera att alla andra är nöjda med resan. Jodå vi kom hem igen men det är en annan historia.
Kära medresenärer på livets stig, det är aldrig fel att stanna inomhus, virka pannlappar och passa spisen.