Så det kan bli !!!
Mannen sköt ett papper under näsan på mig där jag skulle fylla i mina/ våra personuppgifter, adres etc etc. när det var avklarat så ville han ha våra pass. Lite underligt var det allt , men han fick dem och tog en fotostatkopia av passen.
Pappret som jag hade skrivit på studerade han noga varpå han säger på engelska.
Vilken stad bor ni i ? Jag förklarade på engelska att vi inte bor i någon stad utan att Brännstan är ett område i en minder by. Mannen ropar nu på sin hustru. En liten smal kvinna, med flackande nötbruna ögon och med en " illerattetyd" uppenbarade sig i luckan. Till henne säger han på tyska.
Jag tror inte på den här adressen den måste vara förfalskat. Ja, nu gick Fru Svahn igång, det kan jag lova. På flytande hemlandsspråk sa jag;
För det första så talar och förstår jag tyska alldeles utmärkt, titta i mitt pass och se var jag är född.
För det andra så har du ingen aning om hur svenska adresser ser ut, hur kan du säga att vår adress är fejk? Karln, som jag inom mig redan hade döpt till Hitler mummlade något ohörbart och bad oss att leta reda på en plats så skulle han komma och låsa upp el-skåpet.
Här hade historien kunnat sluta men ...icket. Det skulle komma mera.
Vi hittade en bra plats och gjorde oss i ordning för en skön kväll. Jag promenerade med G.G. medans maken vevade ned markisen och ställde ut möbler etc etc.
Men vart hade " Hitler" tagit vägen. Tiden gick och ingen kom. Mitt sydlänska temperament var minst sagt i svallning och det hettade i hela kroppen så arg som jag var. Maken ryktes ochså med av mitt smittsamma humör och vi började sakta men säkert att tappa det lilla tålamodet som ännu fanns kvar.....åtminstone hos maken.
Så kom han då, visslandes cyklande med ett belåtet leende på läpparna som om han hade mer på gång och det hade han. Han ställde ifrån sig cykeln och gick runt husbilen med häderna bakom ryggen. Husbilens bakra hjul stod på ett knappt vitt synligt streck och "Hitler" pekar på bakhjulet och säger. Nu är det så, att hjulen skall vara innanför o inte på det vita strecket. Jag trodde inte mina öron. Där hade maken arbetat med att få allt på plats och vi skulle då demontera allt för en decimeter. men " Hitler" gav sig inte. Då vänder jag mig till honom och säger; Tänka sig, jag är inte ett dugg förvånad på vad du hittar på. Tror ni han brydde sig ? Nejdå , visslande svingade han sig på cykeln, firade av ett självbelåtet leende och försvann visslande mellan husvagnarna. Vid de laget var blodtrycket högre än mätbart men vad göra??
När vi chekade ut morgonen därpå så gav jag hans illerliknande hustru en blick fylld av medlidande. Hon bugade, bokade och skrapade med foten , det syntes att hela situationen upplevdes som väldigt pinsamt för henne.
Nåväl, nu är det gjort och jag måste nog ochså försöka tygla mitt sydländska arv vad gäller humör.
Men har man haft det i snart 62 år så lär utsikten om att kunna förändra det ........otroligt. Jag får nog börja jobba på det !!