God Natt !!!
Vaknade i natt ...........långt borta hörde jag ett mullrande ,dånande ,snörvlande ljud.Det kom närmare och närmare och nådde till slut med full kraft min medvetenhet. Hjärtat slog som en stånghammare och pannan var fuktig av svett.
Mina tre sängkompisar hade återigen lyckats att med sina oljud dra mig ut ur drömmarnas värld och placera mig i det verkliga nattlivet. Det verkliga nattlivet är minnsan ingen lek, här handlar det om avslappnande kroppar som efter ett fullgjort gott dagsverk hamnat i något slags koma med medföljande ljudliga tongångar. Här skiljer sig varken djuren eller människan alla tre låter om än på olika sätt.
Ibland blir det plötsligt alldeles tyst. Då grips jag nästan av en ångest och frågan kommer automatiskt..... Lever dom??
Jodå, nog gör dom det. Ibland måste jag vara handlingskraftig. Jag flyttar , knuffar och " slå" mina sängkompisar med påföljd att jag får en släng tillbaka !
Tänk er, man är trött och har kurat ihop sig , kudden är där den ska vara , täcket värmer gott och medvetandet är på väg att glida långt långt bort. En varm nos i örat och en nysning som inte är av denna värld, Därefter så smyger sig sakta men säkert ett snarkande läte in i örat och blir starkare och starkare. Snabbt har medvetandet återvänt, man flyttar på orosmomentet och väntar på ett nytt besök av Mr. J.Blund.
Just när man är på väg att glida in i den ljuvliga drömvärlden så rycks man åter tillbaka. Fötter som galloperar på täcket och långa långa snarkningar. Nu är alla tre åter i timmerskogen o jobbar för glatta livet.
Plan B: är nu aktuell.
Gula öronproppar pressa in i öronen ......långt in mot hjärnbalken men va sjutton.. plopp så är de ute. Testar en omgång till med samma resultat ...ge upp!!!
Plan C: Flyttar?
Att lämna sin sköna binge är helt emot mina principer men stundom har nöden ingen lag. Jag drar , kudde o täcket under armen , snubblar omkull i mörkeret men va sjutton, snart ligger man för sig själv..skönt.
Hamnar i rätt läge, allt är perfekt men nej vad hoppar upp mot huvudet med nosen i örat........ Atjoo !!!!
Jag ger upp men Mr.J. Blund ger inte upp så lätt och snart är jag åter drömmarnas värld.
Piller, pulver o internett !!!
Idag var det återigen dax att fylla på medicindosetterna. Var fjortonde dag har jag denna stående sysselsättning på agendan. Det tog lång att acceptera det faktum att nu jobbar inte hjärtat för egen maskin längre utan behöver en kick av diverse droger. Jag har accepterat det men jag kan aldrig förlika mig att behöva en mindre handfull tabletter för att " pumpen" skall joba och även hjälpa övriga delar av kroppen.Innan juli 2010 så hade jag delat mediciner i mitt yrkesliv men aldrig trott att jag en vacker dag skulle vara min egen medicinkvinna. Nåväl, livet är ju faktiskt inte slut bara för några piller`s skull. Vad som stör mig i allt detta är att varje gång jag hämtar ut nya förpackningar eller burkar så har de bytt färg, form och ettikett.
OK, jag kan hantera det fastän det skapar en stor irritation men tänk er våra äldre som hela tiden får kämpa med att det är nya tabletter i dosetten.
Apropå äldre, så är det minnsan inte roligt att bli äldre i vår värld. Det senaste som upprört mig är att all kontant hantering av perngar har upphört inom Swedbank. Du hänvisas till bankomaten för att göra kontantuttag. För en äldre människa betyder det stora svårigheter med hantering av kort, koder etc.
Någon bakåtsträvare är jag verkligen inte, allt jag hanterar gör jag via internett men det är inte allom givet att varken ha tillgång , kunskap eller ork att använda våra nya elektroniska tjänster,
Häromdagen skulle jag ringa till skatteverket. Efter att ha fått sju olika alternativ som inte passade började jag om från början. Då glömde jag bort en del av alternativen och resultatet blev en riktig förbannad "kärring" .
Mycket har blivit krånligare åtminstone för oss som inte är född med mobil i handflatan.
Om det var bättre förr? Ja jag vet inte, det var i alla fall inte så krångligt.
Idag känner jag att positiviteten är något långt borta, kan det vara den eviga snön som aldrig vill försvinna? I fjol när vi återkom från Spanien den 23/4 så var det vår i luften, snön i stort sett borta och vägarna upptorkade. En himmelsvid skillnad.
Min blick faller osökt på min make och jag känner att det jag har gnällt över är bara små bagateller. Vi har varandra, får vara friska ( med hjälp av piller haha) har ett tryggt socialt nätverk , Grabbarna Grus och glädjen till livet. Egentligen har vi ju ALLT.
Ibland finns det ingen rättvisa !!!
Ja, nu när jag ändå är igång så är det väl lika bra att fortsätta med eländes elände. Jag bestämde snabbt när vi anlände till Paris att en dag skulle vikas för ett besök i alla tillgängliga djuraffärer vid floden Seine. Maken kallar besöken för " självplågeri" och tycker att jag ska avstå, men försök att hindra mig från något som jag har bestämt. Jag skyller naturligtvis ochså på att mitt lilla barnbarn borde bli upplyst om hur man inte skall hantera djur. Jag blir påminnd om att han faktiskt bara är 3 år men jag har bestämt , punkt slut.Det är oerhört vackert att promenera vid Seine. Det är varmt och träden har slagit ut i full grönska. Här ser vi inget av den tidigare missären troligast ett resultat av att det är poliser i vaje gathörn.
Längst bort vid floden på den högra sidan ligger det ett 10-tal djuraffärer vägg i vägg. Här finns allt man kan tänka sig i djurväg. Varje affär har samma sortering om än med olika kvaliteter. Ormar, ödlor,råttor, möss fåglar av alla de slag ( jag har fågelfobi, tycker de är vackra men kan inte ha de lös i min närhet), fiskar vandrande pinnar kameleonter ja allt som tänkas kan. Men för mig finns bara dessa hundvalpar i glasburar som ligger på en bädd av halm med en liten vattenskål bredvid sig. Valparna är nyligen tagen från sina mödrar och så underbart söta. De tittar på oss med sina stora sorgsna ögon , slickar på plexiglaset och sträcker fram sina små tassar. ( jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det).
I en av plexiburarna sitter det en liten cavalier, en liten Linus. Vi blir stannandes en bra stund hos denna lilla förtjusande varelse . Vi kan läsa på buren att han är valpvacinerat och chippat men inget mer. Den som tänker köpa en sådan valp och lämna landet måste vara kvar i minst 120 dagar för att få ett nödvändigt utresetillstånd till ett EU-pass.
Affärerna har olika standard man behöver bara känna med näsan så vet man .....! varje butik har ca: 50 talet valpar . Det finns några vuxna hundar men väldgt få. En oerhört vacker shäferhane låg i en av burarna . Han var fullvuxen och iaktog oss med sin kloka blick . Jag önskade att jag kunde ta hem alla och ge dem en kärleksfull familj.
Jag förstår inte varför jag utsätter mig för denna självplågeri. Vi människor tror att vi har rätt att kränka alla andra varelser som vi anser oss underlägsna. Egentligen borde vi skämmas.!!!!!
Det tar ganska lång tid att gå igenom ett 10-tal djuraffärer och det tar ännu längre tid att slita sig därifrån.
Det lilla barnbarnet var mer intresserad av kaniner och råttor jag tror han har nog av Grabbarna Grus hemma.
Min undran är ju förståss; Vad händer med alla dessa valpar , de som inte blir sålda ?? Jag tror mig veta men tanken är svindlande obehaglig.
När jag ser på mina egna , liggandes på sina filtar, snusandes framför kaminen mätta glada och älskade då blir jag så lycklig för deras skull men så beklämd för att inte kunna göra något för alla de andra.
Det är med djuren som hos människan , ibland finns det ingen rättvisa !
Medaljens baksida!!!
Våren i Paris 2012
Mytomspunnen, spännande, mystisk , Paris är städernas stad , här blandas nationaliteter, mode, religion fattiga och rika till en coktail som många vill smaka på .På boulevaderna bröstar sig de stora modehusen som La Fayette, Chanel , Dior sida vid sida och penningstinna modemedvetna människor välkomnas av uniformklädda dörrvakter. Luften blandas av expresso, cappucino och det franska köket. Atmosfären är spännande internationell och sensuell.
Vi är som " kusinerna från landet", helt förtrollade av allt. Hur? var? när? frågorna får aldrig något svar, det dyker upp nytt hela tiden och vi blir uttröttade av alla intryck. Det märks att våren drar människor från alla jordens hörn till Paris. Vi ser alla tänkbara nationaliteter och klädstilar. Men ingen rynkar på ögonbrynen eller visar på något annat vis att man tycker att något är avvikande.
Här borde jag sluta, ovanstående skulle ge er en bild av en stad som formligen är sammansvetsad av harmoni och kärlek till medmänniskan och naturligtvis dennes välfyllda plånbok. Men medaljen har oftast en baksida och den vill vi sällan se. Men vi såg och kommer nog aldrig att glömma !!
Vi bodde några kilometer utanför själva centrum och tog oss in till centrala Paris med Metro. Ett gigantiskt tunnelbanesystem som trots sin storhet är relativt enkel att förstå . Tågen är av bra kvalitet och avgångarna är kontinuerliga . Tunnelbanan är välbevakad och överallt ser man k-pist beväpnade gendarmer.Inget skrämmande , personligen tyckte jag att det ingav trygghet.
Men det var inte tunnelbanans säkerhet jag ville ta upp utan vägen från Metro till boulevaderna med alla vackra och rika människor.
När vi kommer ut från det otroligt vackra och stora tunnelbanebyggnaden så hör jag en kvinnas skrik. På min högra sida några meter ifrån mig sitter det en kvinna på huk omgiven av några väskor. Hon skaka med sin högra hand helt besinningslöst ,slutar efter en stund skriker rakt ut och begraver sitt ansikte i sina händer. Denna procedur upprepas i ett i ett och vi kan höra hennes skrik bakom oss när vi går vidare.
Vi hinner inte ens reagera förrän nästa episod uppträder. Bakom en tidningskiosk ser jag ett paar fötter sticka fram mot gatan. En mana i 30 års åldern ligger på trottoaren och först så tänker jag att ; här är det en som lämnat in i natt. Mannen är fullt påklädd men ligger i sin urin som har runnit utefter gatan . Stanken är omisskänlig men mannen är totalt medvetslös. Jag ser att hans magra bröstkorg höjer och sänker sig rytmisk så någon fara för hans liv verkar det inte att vara. Under tiden så passerar det hela tiden massor av människor men ingen reagerar. Detta är vardagsmat några kvarter från de rikas boulevad.
Så här fortsätter det. Vi ser människor som ligger på trottoarerna , vi vet inte om de sover eller är medvetslösa, vi ser människor som är så märkta av droger att de inte kan ta vara på sig själva, Vi ser tiggare både med fysiska och psykiska funftionsnedsättninggar, vi ser baksidan av medaljen och bilden av det vackra Paris börjar så smått på att naggas i kanterna.
När vi senare i lugn och ro utvärderar våra intryck så kan vi genast konstatera att vi har det otroligt bra och att det är nyttigt att se alla delar och att verkligheter alltid finns någonstans i närheten.
År 2007 var vi i Paris både på våren och på hösten men så mycket elände som detta år har vi aldrig stött på.
Vi förstår att Frankrike har stor arbetslöshet framför allt hos ungdomar. Dessa livnär sig på kriminella aktiviteter för att få medel till att tillfredställa sina drogbegär.
Att möta våren i Paris kan vara helt underbart men då gäller det att blunda och inte titta på vad som försiggår på sidan om. Prova det den som kan ................!
Dysterkvisten !!!!
Idag har jag bläddrat runt i min blogg. Om jag inte kände mig , om jag var en person som inte kände bloggaren så skulle jag tro att det var en riktig dysterkvist som solade sig i glansen av allt elände . Det är eländes barndom, död och förintelse , djupa tankegångar och ett virvarr av märkliga händelser.Nej gott folk, det är faktiskt helt tvärtom. jag är en sådan där " knäppgök" som kan få ett järnspett att vrida sig av skratt och tyvärr så har jag stundom viss svårighet att vara allvarlig när det krävs. Ibland kan jag för mitt inre se lustiga situationer i samband med vissa händelser som inte alls lämpar sig för ett skratt. Då kämpar jag för att inte den pyrande vulkanen skall explodera.
Jag tycker stundom ochså att det finns en viss tjusning i att "chocka" min omgivning med diverse uttalanden som proviserar. Eftersom jag är ganska trygg i mig själv så kan jag kosta på mig både självironi samt att bjuda andra på detta. Det finns människor som förskräckt lyssna på mig och som inte förstår att jag faktiskt är ute efter en reaktion.
Nej, någon dysterkvist är jag definitivt inte . När jag var ung så ville jag vara liten i växten, med ett oskyldigt änglalikt utseende, ett fånigt leende på mina läppar och en kropp smal och välformad.Jag ville vara lågmäld och säga de rätta sakerna vid rätt tidpunkt. Jag ville att man skulle se upp till mig jag ville vara klok och belevad.
Men orginalet var helt tvärtom, förutom det fåniga leendet som fortfarande pryder min nuna.
Med tiden så accepterar man sig själv som man är och man har råd att vara allmänt fånig.
Jag hoppas nu att jag raderat bort " dysterkviststämpeln" . Jag hoppas att ni, trots all upplevd elände kan se en tjej fylld av humor, bubblande av livsglädje med glimten i ögat och full i f..n :
Tears in Heaven !!
I morse hörde jag , Tears in heaven, och mina tankar gick helt onkontrollerad iväg till de dagar och år som jag vill glömma men alltid kommer att minnas.
Smärtan är alltid fysisk , tårarana hotar att svämma över och minnesbilderna blir glasklara.Jag är fortfarande frågande ...varför? och något svar har vi inte fått. Mitt älskade barnbarn, du var mitt första , så välutvecklad, så klok, så älskad av oss alla .
Du skulle fylla 18 år i sommar, ta körkort, ha en tjej , komma till farmor ( jag)
med dina bekymmer, och vi skulle vara så lyckliga tillsammans. Du lämnade oss
helt plötsligt innan du fyllde två år.Vi hann aldrig ta förväl , vi hann så lite, vi ville så mycket. Jag minns hur du inom 24 timmar lämnade oss . Vi höll dig i våra armar , men din lilla själ var redan på väg någon annanstans. Din kropp var fortfarande varm och vi höll dig tills inte våran kroppsvärme längre kunde värma dig och vi fick lämna dig på IVA. Tears in heaven.... jag tror inte att man grät i himlen när du kom däremot så var sorgen obeskrivlig här nere när lille Simon blev en ängel. Det är märkligt med livet. Trots all denna sorg så ser man trots allt en massa ljus även om det tar en tid. Tiden läker alla sår....... nej inte läker , men tiden har fått mig att lära mig att hantera mina sår.
Efter tre år så skulle jag bli farmor igen. Lyckan var total . Ett tvillingpar, en pojke och en flicka. Familjen var lycklig . Nu kunde man äntligen se framåt . Vårt änglabarn skulle alltid finnas hos oss och nu skulle han få två syskon.
Två härliga ungar föddes den 1:a augusti , en stor tjej och en mindre gosse. Han fick tillbringa lite
Jag kan ochså nämna att läkarvetenskapen inte har 100% svar på hur detta kunde hända. Bägge barnen dog efter feber och influensaliknande symtom. Inom 24 timmar så dog bägge . Den älsta pojken blev hjärndöd och föräldrarna fick stänga av respiratorn. den andra pojken dog i samma symtom. Man tittar även på det genetiska arvet.
Smärtan är alltid fysisk , tårarana hotar att svämma över och minnesbilderna blir glasklara.Jag är fortfarande frågande ...varför? och något svar har vi inte fått. Mitt älskade barnbarn, du var mitt första , så välutvecklad, så klok, så älskad av oss alla .
Du skulle fylla 18 år i sommar, ta körkort, ha en tjej , komma till farmor ( jag)
med dina bekymmer, och vi skulle vara så lyckliga tillsammans. Du lämnade oss
helt plötsligt innan du fyllde två år.Vi hann aldrig ta förväl , vi hann så lite, vi ville så mycket. Jag minns hur du inom 24 timmar lämnade oss . Vi höll dig i våra armar , men din lilla själ var redan på väg någon annanstans. Din kropp var fortfarande varm och vi höll dig tills inte våran kroppsvärme längre kunde värma dig och vi fick lämna dig på IVA. Tears in heaven.... jag tror inte att man grät i himlen när du kom däremot så var sorgen obeskrivlig här nere när lille Simon blev en ängel. Det är märkligt med livet. Trots all denna sorg så ser man trots allt en massa ljus även om det tar en tid. Tiden läker alla sår....... nej inte läker , men tiden har fått mig att lära mig att hantera mina sår.
Efter tre år så skulle jag bli farmor igen. Lyckan var total . Ett tvillingpar, en pojke och en flicka. Familjen var lycklig . Nu kunde man äntligen se framåt . Vårt änglabarn skulle alltid finnas hos oss och nu skulle han få två syskon.
Två härliga ungar föddes den 1:a augusti , en stor tjej och en mindre gosse. Han fick tillbringa lite
tid i kuvös men efter ett tag var bägge små busfröna hemma . Min son var stolt och vi far och morföräldrar visste inte till oss av glädje.
När jag 9 månader senare söktes på min telefon, akut på arbetet, så kunde jag inte fatta att vad man sa. Mitt barnbarn hde redan gått bort och när jag i ilfart kom till IVA så var det nästan en repris på det som hände tidigare. Känslan var obeskrivlig, sorgen omänsklig och min förmåga att tänka klart hade helt upphört. Jag höll honom tätt intill mig och jag minns att jag kved som ett litet barn . Jag tittade på min son och den smärtan , den sorgen som jag såg ,den fick mig nästan att golvas. Nu hade gränsen nåtts, hur skulle vi klara av detta ???
När vi åter stod bakom en liten vit kista så kändes det som om man statist i en film. I bakgrunden sjöng trubaduren Tears in haeven .
Vi har haft en resa som stundom har varit slitsam , svår och för oss meningslös.
Varför delger jag detta? Jag har ju kunnat behållet det för mig själv , jag tror att det är viktigt att alla få veta att när det är som svårast så får man en obeskrivlig styrka och ur varje kris så går man styrkt ur den.
Jag tänker oftast på att när det är min tur att lämna det här livet så får jag återigen träffa Simon och Emil.
Mina älskade pojkar, någonstans inom oss är vi alltid tiilsammans !!
När jag 9 månader senare söktes på min telefon, akut på arbetet, så kunde jag inte fatta att vad man sa. Mitt barnbarn hde redan gått bort och när jag i ilfart kom till IVA så var det nästan en repris på det som hände tidigare. Känslan var obeskrivlig, sorgen omänsklig och min förmåga att tänka klart hade helt upphört. Jag höll honom tätt intill mig och jag minns att jag kved som ett litet barn . Jag tittade på min son och den smärtan , den sorgen som jag såg ,den fick mig nästan att golvas. Nu hade gränsen nåtts, hur skulle vi klara av detta ???
När vi åter stod bakom en liten vit kista så kändes det som om man statist i en film. I bakgrunden sjöng trubaduren Tears in haeven .
Vi har haft en resa som stundom har varit slitsam , svår och för oss meningslös.
Varför delger jag detta? Jag har ju kunnat behållet det för mig själv , jag tror att det är viktigt att alla få veta att när det är som svårast så får man en obeskrivlig styrka och ur varje kris så går man styrkt ur den.
Jag tänker oftast på att när det är min tur att lämna det här livet så får jag återigen träffa Simon och Emil.
Mina älskade pojkar, någonstans inom oss är vi alltid tiilsammans !!
Diamonds are golden !!!
Tack för igår kväll kära medarbetare. Att få vara delaktig är ett preveligium som inte alla chefer är förunnade. Igår kväll var det naturligtvis jätteroligt men vi avtackade även en av våra medarbetare som valt att göra annat i sitt yrkesliv. Ett klokt beslut även om det för oss övriga innebär lite av seperationsångest.Jag tycker att man kan jämföra medarbetarna vid ett diamantband. Alla medarbetare är diamanter med olika färger, storlekar och karaktärer. Tillsammans bildar de en kedja som är beroende av varje diamant. P.G.A:. diamantens gedigna material så kan den slippas putsas och blästras tills den passar för ändamålet. Alla diamanter är inte lämpade för sina ändamål och då måste man se om det finns plats i ett annat passande band. Ibland så vill någon av diamanterna lämna kedjan för att prova in sig i en annan länk , då gäller det att hitta en ny diamant som ochså denna kommer att slipas till för ändamålet.
Vi är där nu! En ny skall ersätta den gamla, välslipade , omtyckta och anpassade diamanten. En ny del av länken skall passas in och för oss övriga innebär det både förväntan men ochså lte sorg.
Tiden går fort, minnen bleknar och snart kommer den nya diamanten att kunna ersätta den som förlorats, åtminstone hoppas jag det.
I mitt arbete är jag stolt över att få vara en del av diamantbandet. Ibland är det min uppgift att förmedla saker och ting som kan påverka mina diamanter både negativt och positivt. Men de förlorar varken färg eller form och deras glittrande reflekterar i allt vad de gör.
Igår glittrade man i kapp med varandra och som " gammal chef" blir man stolt. På måndag blir det en ny arbetsdag, med nya utmaningar för medarbetarna och mig. Men fram till dess så skall ni sola er i glansen av att ni är ett underbart diamantband.
Ja, kära ni så var det ju historierna!! Men om vi säger så här;
Den som väntar på något gott ..............!!!
Reflektioner !!!
Ett nytt år !! Kära medresenärer på livets stig, nu har vi hunnit gått några steg in i det nya året och livet ter sig ungefär som tidigare. Själv vill jag gå ned i vikt, motionera mera, äta sundare och känna ännu mer tacksamhet över det underbara livet.
Vad händer!? Jo, året börjar med viktuppgång, kakor i mass, soffsitterie och ett allmänt gnäll över det mesta. Att människan aldrig lär sig!!
Förra året var en skön historia för min del. Efter ett rejält återhämtande i Spanien så återkom jag frisk och utvilad tillbaka till Sverige. Tacksam som få, glad att återse nära och kära och full av energi.
Året 2011 kommer alltid att vara det året som jag kände en stor tacksamhet inför. Det var året efter den ödesdigra hjärtinfarkten, operationen och den långa återhämtningen. Det var året som jag återfick livet och även fick en annan syn på livet. Det var året som fick mig att se stigen klarare som jag gick på.
Jag tar en dag i taget. Vet ju av erfarenhet att livet kan förändras på en sekund och vad hjälper då alla uppgjorda planer?
Det är skönt att leva i nuet. Det är skönt att leva över huvud taget. Livet hänger på en skör tråd gränsen mellan liv och död är hårfin man får ta tillvara på nuet.
Det finns en önskan innan jag lämnar livets stig och det är att jag vill kunna få träffa mina syskon som jag aldrig har sett. Kanske 2012 är det år som det skall ske. Det är naturligtvis en fråga om mod, mod att möta det förflutna mod att kanske ochså bli avvisad ?
Nåväl, dagarna blir långsamt ljusare, solen börjar så smått att leta sig fram mellan tunga moln och vintern känns inte lika svår längre. Eller är det jag som förändras?
Lucia !!!
Lucia... vacker , vit ,vänaste varelse. Besjungen bejublad , begråten borttom allt.
Beegråten?....vad menar hon väl nu då ? Nåväl, låt mig förklara mina tankar runt Lucia. Liksom de flesta tycker jag att det är en underbar tradition med allt vad den har med sig. Lucia kände jag inte till innan jag kom till Sverige,. I Tyskland har vi Sankt Nikolaus, motsatsen till våran vackra , sköra och besjungna Lucia. Sankt Nikolaus har uppdraget att kolla om barnen har varit snälla under året. Han är bullrig och klumpig och barnen är rädda för honom, tänk om man inte skött sig ?
Lucia är symbolen för godhet och renhet och det är väl många små flickors dröm att för en dag få bli Lucia. Det var min dröm. Tänk att få stå framför en massa människor, bärande en ljuskrona i håret , för att inte tala om den långa vita särken och det breda röda bandet runt midjan.
Men man skulle ju uppfylla vissa kriterier . Långt ljust hår, elegant i stegen och smärt, en behaglig mjuk stämma och ett sött ansikte.
Nu hade inte naturen utrustat mig med något av det ovannämnda. Jag var kort och knubbig, mörkt lockigt ostyrigt hår, hållningen som en säck potatis och söt? knappast. Ingen vände sig om precis.
Första åren i Sverige så grät jag över att jag var så oerhört ful så att jag aldrig ens kom i närheten av att bli Luciakandidat. ja inte ens tärna.
För ungefär 50 år sedan så var uttagningen av Lucia på skolorna en grym procedur. Jag minns inte i detalj hur man gick till väga, men det gjorde tillräckligt ont eftersom det oftast blev tårar i samband med denna högtid.
Jag tror att det är viktigt att man inte gör Lucia till ett skönhetsideal utan tar henne som en " lek". Att man får vara svart eller vit, tjock eller smal klumpig eller graciös att det inte är utsidan som är den viktigaste.
Nä kära vänner, Sankt Nikolaus och jag vi är nog mera i masskopi med varandra . Innanför ett kärvt yttre klappar ett varmt hjärta. God fortsättning !!!
Julshopping !!!
är
Shopping, ordet som är laddat med olika känslor. Många älskar ordet medans andra tycker att det är jobbigt stökigt och besvärligt. Nåväl, idag skulle det shoppas.
Jag hade sett framemot att packa oss fyra i bilen och styra mot storstan. Jag såg alla glada julhandlande människor framför mig med glimten i ögat , vänliga och förväntansfulla. Handlingslistan var klar flera dagar före ,vädret var passande och humöret på topp.
Men va sjutton , måste hela Umeå parkera precis där jag är. Men jag var på ett strålande humör, kvävde snabbt ett fult ord och väntade på en parkering.
Hm... fasen vad mycket folk på affären! Trångt och varmt, armbågar både i sidan och mot huvudet. varför i hela friden var varan redan slut då annonsbladet landade hos oss i mitten på veckan?
Vart var alla glada och förväntansfulla människor? Ja inte fasen på den här affären. Irritationen växer långsamt och hotar att ta över det förut så goda humöret.
Ja, ja vi tar väl det här i stället. Men vadå, bara en kvar av denna ochså och den hinner den som står bakom mig att norpa åt sig.
Nu sjunker humöret i rasande fart och maken anar att oväder är på gång. Han drar sig sakta men säkert mot kassan nöjd med sina inköp. Jag ångar efter och muttrar en massa annat som icke skall dokumenteras.
I kassakön känner jag att det skulle sitta bra med en härlig fika, men vad händer vid kassan. Killen lämnar kassan och jagar efter priset som inte fanns på produkten. Maken ler, stryker mig över armen men väser; lugn människa.
Suget efter fikat går upp i takhöjd, jag varken mummlar eller väser, jag talar om högt och tydligt vad jag tycker om servicen och lägger till med ännu högre röst ... Tänk om en annan skulle vara lika effektiv. Maken ser sig omkring lite ursäktande och möts av medlidande blickar från andra.
När vi är framma vid kassan hinner jag väsa ordet " smilfink" till maken innan jag rycker till mig påsen och störtar ut till bilen.
Nåja, lite överdrivit har jag ju förståss, men det här med shopping är inte riktigt min grej. Det ska gå fort och allt ska finnas på samma ställe. Men vadå, det är jul en gång om året och då får man väl offra sig.
Shopping, ordet som är laddat med olika känslor. Många älskar ordet medans andra tycker att det är jobbigt stökigt och besvärligt. Nåväl, idag skulle det shoppas.Jag hade sett framemot att packa oss fyra i bilen och styra mot storstan. Jag såg alla glada julhandlande människor framför mig med glimten i ögat , vänliga och förväntansfulla. Handlingslistan var klar flera dagar före ,vädret var passande och humöret på topp.
Men va sjutton , måste hela Umeå parkera precis där jag är. Men jag var på ett strålande humör, kvävde snabbt ett fult ord och väntade på en parkering.
Hm... fasen vad mycket folk på affären! Trångt och varmt, armbågar både i sidan och mot huvudet. varför i hela friden var varan redan slut då annonsbladet landade hos oss i mitten på veckan?
Vart var alla glada och förväntansfulla människor? Ja inte fasen på den här affären. Irritationen växer långsamt och hotar att ta över det förut så goda humöret.
Ja, ja vi tar väl det här i stället. Men vadå, bara en kvar av denna ochså och den hinner den som står bakom mig att norpa åt sig.
Nu sjunker humöret i rasande fart och maken anar att oväder är på gång. Han drar sig sakta men säkert mot kassan nöjd med sina inköp. Jag ångar efter och muttrar en massa annat som icke skall dokumenteras.
I kassakön känner jag att det skulle sitta bra med en härlig fika, men vad händer vid kassan. Killen lämnar kassan och jagar efter priset som inte fanns på produkten. Maken ler, stryker mig över armen men väser; lugn människa.
Suget efter fikat går upp i takhöjd, jag varken mummlar eller väser, jag talar om högt och tydligt vad jag tycker om servicen och lägger till med ännu högre röst ... Tänk om en annan skulle vara lika effektiv. Maken ser sig omkring lite ursäktande och möts av medlidande blickar från andra.
När vi är framma vid kassan hinner jag väsa ordet " smilfink" till maken innan jag rycker till mig påsen och störtar ut till bilen.
Nåja, lite överdrivit har jag ju förståss, men det här med shopping är inte riktigt min grej. Det ska gå fort och allt ska finnas på samma ställe. Men vadå, det är jul en gång om året och då får man väl offra sig.
Ödet eller Guds försyn??
Är det ödet, vi själva, Guds försyn ,eller någon annan kraft som styr eller påverkar våra liv?
Oftast så säger man ..... ja det var nog meningen att det eller det hände. Kan vi påverka våra liv genom de val som vi själva gör?
Ibland gör vi bra val men lika ofta så gör vi val som inte är så lyckade. Oftast så visar det sig i ett senare skede att vissa val inte var så genomtänkta. Eller var det ödet, eller kanske Guds försyn!!
Jag är född med ett sydlänskt temperament och gör många gånger snabba och oövertänkta val, nåväl kanske inte nu lägre men i ungdomens dagar. På gott och ont. Jag kan nog tänka mig att Guds försyn har räddat mig i mina situationer ett x-antal gånger. Eller var det ödet??
Som jag tidigare nämnt så var jag en livlig unge. som man försökte att " tämja". Mitt sydlänska påbrå och min fantastiska uppfinningförmåga och fantasi kunde säkerligen få den starkaste att " brytas ner". Men i min omgivning fanns bara starka kvinnor och vi kämpade likt David och Goliat. Var det ödet eller Guds försyn eller var det de starka kvinnorna som formade mitt liv.
Jag fick tdigare oftast höra;
Det var meningen att du skulle komma till Sverige , det var meningen att......osv. Hela mitt liv var tydligen meningen ?? Eller Guds försyn?? Ödet??
Jag tror att vi "barn" som trots allt var relativt gamla när vi kom från ett annat land snabbt fick lära oss att vara tacksamma och gädja oss åt att det trots allt fanns en mening med våra liv. Nu låter jag lite ironisk, men så är det faktiskt.
Tänk så bra du har fått det, det var nog meningen att du skulle komma hit , det var ödet.
Hur många får höra detta om man föds i en " egen normal" familj. Tänk om jag sa till mina barn;
Det var nog meningen att ni skulle födas i vår familj, det var ödet. Visa nu lite tacksamhet.
Vad mitt liv har styrts av, det är jag inte riktigt säker på . Guds försyn? ödet? eller egen påverkan?
Alla har vi dock ett ansvar att forma våra liv utifrån de redskap som vi får förr eller senare. Kärlek , tillit,gemenskap,glädje och en aldrig sinande livslust.
Biobesöket !!!!
Jag tycker om filmer med lite spänning och gärna verklighetsförankrade. Min absoluta favorit är Sound of Music . Jag har sett den oändligt många gånger och ser den fortfarande när jag skall stryka kläder, en sysselsättning som ligger långt ned på prioritetsskalan. Den har ALLT. Romantik, kärlek , massor av underbar musik och en sanningsenlig bakgrund. Fortfarande trillar tårarna när familjen Von Trapp sjunger Edelweiz. Mina älskade barn vrider sina händer , proppar öronen full med bomul och har sedan länge idiotförklarat sin mor angående valet av favoritfilm. Jag minns mitt absolut första biobesök. Vissa minnen är liksom inhöljda i en lätt dimma men ju mer man tränger igenom desto klarare blir de. Men mitt biominne har alltid följt mig lika glasklar som en nyputsad kristallkrona. Biobesöket var både klurigt och lurigt och kom att påverka mina få biobesök under resten av min levnad.
Det var söndag , jag är lite osäker på hur gammal jag kan ha varit men jag kunde åka spårvagn på egen hand. Som jag tidigare nämnt så var söndagarna bokade för kyrkobesök , sommar som vinter , oavsett väderlek. Mormor tillhörde Neue Evangelische Kirche, ett slags baptist samfund. Själv var jag / är , katolik men detta berodde på att jag döptes i nunneklostret där jag föddes.
Nåväl, den här söndagen hade mormor ett av sina otaliga migränanfall Detta innebar dock inte att jag skulle slippa undan kyrkobesöket Jag fick pengar till spårvagnen och till kollekten och massor av förmaningar. Jag minns att jag kände mig stor och betydelsefull när jag äntligen fick upp den stora dörren från bakgården ut till gatan.
Spårvagnen gick alldeles utanför huset men jag hade redan helt andra planer. Varför betala när man kunde gå och kanske göra något bättre för pengarna.Min lilla barnahjärna arbetade på högtryck , det gällde ju att kunna redovisa resan på ett trovärdigt sätt vid hemkomsten.
Kära läsare, ni må tro att man blir uppfinningarnas mästare när man växer upp under lite " udda" miljö.
Jag började att promenera, tittade på skyltfönster och kände slantarna i jackfickan. Jag gick två kvarter och kom till den lilla kvartersbiografen. Stannade till och drog med handen utefter den stora affischen.
CARUSO, tenorernas mästare, spelad av tenoren Mario Lanza. jag hade hört Caruso otaliga gånger i våran knastriga radio med mormor men Mario Lanza var en ny bekantskap. Jag slet blickarna från affischen och gick vidare, sakta sakta. Det var som om en magnet som drog mig tillbaka och åter stod jag framför affischen.
Jag hörde mormors förmaningar och jag kämpade med mina argument. det var som om två krafter slogs med varandera, den onde och den gode. Jag visste att jag gjorde fel, å andra sidan varför skulle hon behöva få reda på det? Kampen fortsatte men mina argument vann och helt plötsligt satt jag i biosalongen längst bak och längst ut. Jag ville vara nära utgången ifall om att.....???
Vad vet jag inte riktigt än i denna dag.
VILKEN FILM. jag grät floder , och jag minns avslutningsscenen glasklar. Caruso stod på scenen och när han med sin underbara tenorstämma tog sin sista ton så föll han ihop och avled.
Jag har tyvärr aldrig sett filmen igen men den finns inom mig.
Åter på gatan så hade jag ingen aning hur lång tid det hade gått . Pengarna var slut och jag gick med sakta steg hemöver.
När jag mödosamt öppnade den stora porten till bakgården så började mina ben att skälva. NU insåg jag vad jag egentligen hade ställt till med, hur jag hade lurats och att jag var tvungen att fortsätta med mitt spel ett tag till.å, andra sidan var det värt varje minut.
När jag kom upp till lägenheten så hade mormor legat och sovit och tack och lov tappat tid och rum.
Jag dukade upp en fantastisk historia om hur fint det var i kyrkan och mormor beklagade att hon inte kunde vara närvarande.
Hon kom aldrig på mig i detta rackarspel men på sätt och vis så fick jag mitt " straff".
Jag har svårt att gå på bio, måste alltid sitta längst ut, samt ha stenkoll på alla nödutgångar. När lamporna sakta släcks ned så börjar mitt hjärta på att bulta och adrenalinet signalera fara. Mina biobesök är lätträknade men i dagens digitalisarade värld så är biograferna försummliga.
När jag, med de mina, våren 2008 återvände till "min" bakgata efter 47 år, så kändes porten lika tung som då. Biografen var sedan länge borta men annars hade tiden stått stilla.
Året var 1955 !!!
-
Det går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mera !! Så sant, gårdagen är förbi med allt vad det innebar nu ser vi framåt morgondagen.Men man kan inte låte bli att dra undan " förlåten " och smygglutta på det som varit. Ju äldre man blir desto mer vill man titta i backspegeln, åtminstone har jag blivit en sådan.
Sedan bänkade vi oss framför radion, med surrugatkaffe och bullkanter och lyssnade. Problemet var att det var bara öst-Berlins radio som hade dessa underbara radioteatrar och öst var en zon som man inte skulle befatta sig med. Man kunde klassas som spion eller förrädare. Mormor var livrädd för att vi skulle bli avslöjade , volymen skrövs ned till det minsta möjliga och jag fick alltid tillsägelse att inte berätta för någon om vårat illigala söndagsnöje. Gissa om man myste, olagligheter det var min grej !!
Nåväl, nu kan man skratta åt det men på den tiden var det blodigt allvar.
Öst och väst, samma land , samma stad, samma språk samma krig men ändå så olika. På den östra sidan hade vi många släktingar och någon gång i månaden under sommartiden så gick vi över till andra sidan av Berlin, den förbjudna sidan.
Mormor måste dagen före gå till Rådhuset och få en passersedal. Denna passersedel visade när och vilka som skulle in till öst, ärendet, vilka som skulle besökas, tider in och tider för återvändandet.
Gränspoliserna vid Branden Burger Tor stod uppradade med gevären riktade mot alla som skulle passera över till den östra sidan. Jag var aldrig rädd , jag tyckte det var skojigt med alla dessa alvarliga unifomerade män och ställde mig och grimaserade vilt framför dem för att om möjligt få någon reaktion. Min mormor blev lika arg varje gång och muttrade om att jag nog skulle få en kula i baken om jag fortsatte.Men naturligtvis så bet inte sånt prat på mig.
I hennes väska hade hon apelsiner och bananer som vi tog över till den andra sidan. Frukt var i det närmaste omöjligt att få tag ipå östsidan om du inte hade kontakter på den svarta marknaden.
Soldaterna vände in och ut på väskan, tittade i jackfickor och sökte i alla vrå för att se att det inte fanns vapen som togs in i öst. En gammal kvinna med ett litet barn kunde vara kurirer.
Jag förstår om ni rynka på pannan och funderar; kan detta vara sant som hon skriver? Allt är verkligen sant.
När vi så äntligen har blivit visiterade och godkända så var det lång väg att gå. Jag kommer så väl ihåg alla ruiner , alla som jobbade med att hacka sten och lägga gatstenar. Jag vet att jag frågade mormor varför husen var trasiga, varför man stod på knä och hackade sten. hennes svar var alltid kort och klart. det är kriget Silwia, det är kriget. Ibland fylldes hennes bruna ögon med tårar och trots min litenhet så kunde jag se sorg i dem. Min mormor var en stark kvinna som misst det mesta under kriget och i krigets skugga så kom jag, men i vissa situationer så kunde jag förstå att vi kämpade dagligen för överlevnad mycket mycket pga krigets efterdyningar.
När jag bläddrar i mina minnesbilder så inser jag att min barndom varit oerhört spännande och ovanlig. Jag är previligerad med alla mina upplevelser , mina minnen ,min bakgrund mitt ursprung.
Det kommer dock alltid att finnas en sorg, en längtan efter släktingarna som jag har tappat bort på vägen, som har försvunnit i kriget som kanske/ kanske inte finns någonstans där ute.
Men jag tror att de flesta har någon typ av sorg eller saknad och detta är min !!
Strutsen!!!
Har ni sett programmet Lyxfällan på dummburken?? Människor i olika ekonomiska situationer viker ut sig för tittarna och får hjälp med kronofogden, inkasso och andra som kräver dem på pengar. I alla program så får de frågan;
Hur har det kunnat gå så långt?
Och svaret är alltid detsamma:
Man bryr sig inte till slut, man stoppar huvudet i sanden.
Jag tycker att många stoppar huvudet i sanden och låter problemen växa till dimensioner som är större än det var tidigare för att i ett sista skede be sina medmänniskor om hjälp.
När jag var barn, långt innan jag kom till Sverige, så började jag att i ett tidigt skede försöka att undvika eller förebygga problem. Jag lärde mig snabbt att om jag kunde undvika eller genast ta tag i problemen så skulle bestraffningen bli lindrigare eller t.o.m. utebli. Problem är till för att lösas och kan stundom både berika och ge kunskap. Problem ser naturligtvis olika ut för stora eller små människor men oavsett ålder så är det jobbigt.Mitt stora problem som barn var att jag inte hade någon mamma som bodde med mig. Mina kompisar var väl medvetna om detta och det blev ett stort problem föe mig. jag gruvade att gå i skola av rädsla för frågor och trakaserier. För att få slut, eller åtminstone få en lindring av detta problem så broderade jag ut en underbar saga om en underbar mor .
Denna mor kom oftast på besök med massor av presenter, hennes kärlek var outtömlig men tyvärr så hade hon pga sin karriär inte möjlighet att bo hos mig. Denna berättelse slukade man med hull och hår ...........ett tag.
Sedan kom ett nytt problem, vart var alla dessa fina presenter?? Ja så kom nästa broderie och till slut hade jag bundit ris på min egen rygg.
Jag tror att mina misstag lärde mig snabbt att problem skall man lösa på rätt sätt med rätta verktyg och inte med tungans makt. Ibland tycker jag att man gör problem av sådant som egentligen inte är problem.....från början.
Problem är , som bekant, till för att lösas, men de stora världsproblemen verkar aldrig kunna lösas.
Det ena kriget avlöser det andra, konjunkturssvängningarna är värre än en berg och dalbana och världens politikerna frossar i varandras problematik.
Hur fasen skall man då på gräsrotsnivå lära sig att hantera och lösa problem??
Nej, jag får nog återgå till mina barndomsminnen och se: Hur gjorde jag då?????
" HON "3
HON hade börjat högstadiet på annan ort och pendlade dagligen med bussen. Resorna var stundom en pina. Naturligtvis hade det snabbt blivit allmänt känt att HON inte var den HON utgav sig för att vara, att HON faktiskt kom från det landet som rådde för att så många dog i krig. HON fick otaliga öknamn allt från Hitlerjugend till tyskjävel. Det var inte många som utmärkte eller mobbade men ändå blev det minnen som följde under hela livet.
En dag, när HON var fyllde 14 år kom det ett brev från mormodern. Denna gång öppnade HON och läste, kastade brevet på golvet och rusade skikande uppför trapporna till sitt rum. Där kastade HON sig på sängen , och drog långa andetag skälvande av sorg, svek och ilska.
I dagens samhälle skulle man erbjudit psykolog eller annan samtalsterapie , men i början på 60-talet var det otänkbart. var och en fick ta itu med sin egen sorg och var man barn så hade man bara att vara tyst och underdånig. Ett barn skulle lyssna och visa respekt .
Trots lock och pock tog det tre dagar innan HON berättade vad som stått i brevet.
Det skulle bli det sista brevet hon läste från sin mormor. Några månader senare var mormodern död , de hade skilts utan att HON hade svarat eller förlåtit.
I brevet stod detta`:
Mitt älskade barnbarn
Du har nu blivit så stor så att jag måste berätta sanningen för dig. Jag vet att vi aldrig mer kommer att träffas, jag är gammal och du är i ett annat land långt långt från mig.
Jag är inte din mormor.Din riktiga mormor dog när hon gav liv till din mamma, jag har tagit hand om henne och sedan om dig. Din morfar träffade mig något år efter din mormors död och vi gjfte oss. Rudi, din morbror hade jag i ett tidigare äktenskap.
jag vill att du ska veta att jag alltid har älskat dig som mitt barnbarn men jag kan inte dö förrän jag berättat detta. Förlåt att du får veta detta på det här sättet. OSV::::::
Chocken var obeskrivlig. HON kände en tomhet en sorg som HON aldrig förr eller senare har känt. Lurad , sviken , ensam och liten, i själen var det kaos men som med all sorg som drabbar oss människor så bleknar minnet av den och sorgen blir lättare att förstå och att hantera.
HON började så smått att föstå att man aldrig kan utplåna eller fly ifrån sin identitet. Att man måste hur smärtsamt det än är,förlika sig med ödet och försöka vända det till något possitivt.
Även om man lär sig språk, seder och bruk, sin identitet blir man aldrig fri från.
När HON numera gör en tillbakablick så har HON trots allt massor av underbara minnen . HON brukar säga att HON föddes den dagen hon kom för att stanna i det nya landet. Allt före det var en transportsträcka kantad av mer eller mindre ojämnheter.
Det skulle ta över 40 år innan HON bejakade sitt ursprung och vågade att se i backspegeln. HON började så smått att ta fram gamla fotografier och dammade av sitt modersmål.
Numera talar HON åter flytande sitt hemlandsspråk och är inte rädd att ta kontakt med sina före detta landsmän när HON är på resa. Skammen och rädslan är borta och har ersatts av stolthet och självkänsla.
HON är stolt över sitt ursprung, sin identitet , stolt över sina länder över sina språk, över allt HON övervunnit.
En dag, när HON var fyllde 14 år kom det ett brev från mormodern. Denna gång öppnade HON och läste, kastade brevet på golvet och rusade skikande uppför trapporna till sitt rum. Där kastade HON sig på sängen , och drog långa andetag skälvande av sorg, svek och ilska.
I dagens samhälle skulle man erbjudit psykolog eller annan samtalsterapie , men i början på 60-talet var det otänkbart. var och en fick ta itu med sin egen sorg och var man barn så hade man bara att vara tyst och underdånig. Ett barn skulle lyssna och visa respekt .
Trots lock och pock tog det tre dagar innan HON berättade vad som stått i brevet.
Det skulle bli det sista brevet hon läste från sin mormor. Några månader senare var mormodern död , de hade skilts utan att HON hade svarat eller förlåtit.
I brevet stod detta`:
Mitt älskade barnbarn
Du har nu blivit så stor så att jag måste berätta sanningen för dig. Jag vet att vi aldrig mer kommer att träffas, jag är gammal och du är i ett annat land långt långt från mig.
Jag är inte din mormor.Din riktiga mormor dog när hon gav liv till din mamma, jag har tagit hand om henne och sedan om dig. Din morfar träffade mig något år efter din mormors död och vi gjfte oss. Rudi, din morbror hade jag i ett tidigare äktenskap.
jag vill att du ska veta att jag alltid har älskat dig som mitt barnbarn men jag kan inte dö förrän jag berättat detta. Förlåt att du får veta detta på det här sättet. OSV::::::
Chocken var obeskrivlig. HON kände en tomhet en sorg som HON aldrig förr eller senare har känt. Lurad , sviken , ensam och liten, i själen var det kaos men som med all sorg som drabbar oss människor så bleknar minnet av den och sorgen blir lättare att förstå och att hantera.
HON började så smått att föstå att man aldrig kan utplåna eller fly ifrån sin identitet. Att man måste hur smärtsamt det än är,förlika sig med ödet och försöka vända det till något possitivt.
Även om man lär sig språk, seder och bruk, sin identitet blir man aldrig fri från.
När HON numera gör en tillbakablick så har HON trots allt massor av underbara minnen . HON brukar säga att HON föddes den dagen hon kom för att stanna i det nya landet. Allt före det var en transportsträcka kantad av mer eller mindre ojämnheter.
Det skulle ta över 40 år innan HON bejakade sitt ursprung och vågade att se i backspegeln. HON började så smått att ta fram gamla fotografier och dammade av sitt modersmål.
Numera talar HON åter flytande sitt hemlandsspråk och är inte rädd att ta kontakt med sina före detta landsmän när HON är på resa. Skammen och rädslan är borta och har ersatts av stolthet och självkänsla.
HON är stolt över sitt ursprung, sin identitet , stolt över sina länder över sina språk, över allt HON övervunnit.
