Biobesöket !!!!
Jag tycker om filmer med lite spänning och gärna verklighetsförankrade. Min absoluta favorit är Sound of Music . Jag har sett den oändligt många gånger och ser den fortfarande när jag skall stryka kläder, en sysselsättning som ligger långt ned på prioritetsskalan. Den har ALLT. Romantik, kärlek , massor av underbar musik och en sanningsenlig bakgrund. Fortfarande trillar tårarna när familjen Von Trapp sjunger Edelweiz. Mina älskade barn vrider sina händer , proppar öronen full med bomul och har sedan länge idiotförklarat sin mor angående valet av favoritfilm. Jag minns mitt absolut första biobesök. Vissa minnen är liksom inhöljda i en lätt dimma men ju mer man tränger igenom desto klarare blir de. Men mitt biominne har alltid följt mig lika glasklar som en nyputsad kristallkrona. Biobesöket var både klurigt och lurigt och kom att påverka mina få biobesök under resten av min levnad.
Det var söndag , jag är lite osäker på hur gammal jag kan ha varit men jag kunde åka spårvagn på egen hand. Som jag tidigare nämnt så var söndagarna bokade för kyrkobesök , sommar som vinter , oavsett väderlek. Mormor tillhörde Neue Evangelische Kirche, ett slags baptist samfund. Själv var jag / är , katolik men detta berodde på att jag döptes i nunneklostret där jag föddes.
Nåväl, den här söndagen hade mormor ett av sina otaliga migränanfall Detta innebar dock inte att jag skulle slippa undan kyrkobesöket Jag fick pengar till spårvagnen och till kollekten och massor av förmaningar. Jag minns att jag kände mig stor och betydelsefull när jag äntligen fick upp den stora dörren från bakgården ut till gatan.
Spårvagnen gick alldeles utanför huset men jag hade redan helt andra planer. Varför betala när man kunde gå och kanske göra något bättre för pengarna.Min lilla barnahjärna arbetade på högtryck , det gällde ju att kunna redovisa resan på ett trovärdigt sätt vid hemkomsten.
Kära läsare, ni må tro att man blir uppfinningarnas mästare när man växer upp under lite " udda" miljö.
Jag började att promenera, tittade på skyltfönster och kände slantarna i jackfickan. Jag gick två kvarter och kom till den lilla kvartersbiografen. Stannade till och drog med handen utefter den stora affischen.
CARUSO, tenorernas mästare, spelad av tenoren Mario Lanza. jag hade hört Caruso otaliga gånger i våran knastriga radio med mormor men Mario Lanza var en ny bekantskap. Jag slet blickarna från affischen och gick vidare, sakta sakta. Det var som om en magnet som drog mig tillbaka och åter stod jag framför affischen.
Jag hörde mormors förmaningar och jag kämpade med mina argument. det var som om två krafter slogs med varandera, den onde och den gode. Jag visste att jag gjorde fel, å andra sidan varför skulle hon behöva få reda på det? Kampen fortsatte men mina argument vann och helt plötsligt satt jag i biosalongen längst bak och längst ut. Jag ville vara nära utgången ifall om att.....???
Vad vet jag inte riktigt än i denna dag.
VILKEN FILM. jag grät floder , och jag minns avslutningsscenen glasklar. Caruso stod på scenen och när han med sin underbara tenorstämma tog sin sista ton så föll han ihop och avled.
Jag har tyvärr aldrig sett filmen igen men den finns inom mig.
Åter på gatan så hade jag ingen aning hur lång tid det hade gått . Pengarna var slut och jag gick med sakta steg hemöver.
När jag mödosamt öppnade den stora porten till bakgården så började mina ben att skälva. NU insåg jag vad jag egentligen hade ställt till med, hur jag hade lurats och att jag var tvungen att fortsätta med mitt spel ett tag till.å, andra sidan var det värt varje minut.
När jag kom upp till lägenheten så hade mormor legat och sovit och tack och lov tappat tid och rum.
Jag dukade upp en fantastisk historia om hur fint det var i kyrkan och mormor beklagade att hon inte kunde vara närvarande.
Hon kom aldrig på mig i detta rackarspel men på sätt och vis så fick jag mitt " straff".
Jag har svårt att gå på bio, måste alltid sitta längst ut, samt ha stenkoll på alla nödutgångar. När lamporna sakta släcks ned så börjar mitt hjärta på att bulta och adrenalinet signalera fara. Mina biobesök är lätträknade men i dagens digitalisarade värld så är biograferna försummliga.
När jag, med de mina, våren 2008 återvände till "min" bakgata efter 47 år, så kändes porten lika tung som då. Biografen var sedan länge borta men annars hade tiden stått stilla.