Tandis
Idag var det åter dax att besöka min vän tandläkaren. Nåja, vän var väl att ta i, snarare plågoande.
Jag har under hela min levnad varit panisk rädd för den vitklädde gestalten som bokstavligen hänger över min lekamen , stirrar in i min mun och fyller den med en massa slangar, tussar, pinnar och fingrar.
När jag placerar mig i stolen, den hissas upp och huvudändan viks nedåt, då nträffar något i mitt psyke. Jag bokstavligen regrederar, rösten blir ett litet barns, tårarna är så nära , hjärtat fladdrar som en lärkvinge och jag vill bara rusa därifrån. Mina ögon söker plågoandens och jag försöker att läsa av hans ansiktsuttryck ........kommer jag att överleva ????
Natten innan har jag svårt att sova, jag går i tankarna igenom senarium som kan inträffa.Oftast slutar mina fantasier med att jag troligast inte kommer att gå på avtalad tid. Jag har trots allt inte haft några dramatiska ingrepp i munnen men har ändock valt mina tandläkare med stor omsorg.
Sedan ett antal år är jag kund på Ön. Jag tycker om att ligga och titta in i de djupblåa ögonen och lyssna till den lugna stämman som ideligen fråga; Går det bra, kan vi fortsätta?? Maken följde med in till min plågoande men får numera vänta med Grabbarna Grus i bilen. Han höll nästan på att kissa påså sig av skratt när han hörde våran dialog.
Apropå kissa, så är det en sysselsättning som jag ägnar mig åt medan jag väntar på min tid, inte en eller två gånger, nej fy katten titt som tätt. Numera får jag komma in omgående, jag tror tandis är rädd att jag ska smita. Varje gång jag överlevt så sträcker jag på mig, blir oerhört kaxig och viftar bort min tidigare oro.
Jag kommer nog alltid att vara skeptisk inför mina tandläkarbesök även om jag med åren har lärt mig att hantera situationen. Men en sak förundaras jag över varje gång;
Tänk att man återigen har överlevt.