"HON" !!!
HON var pecis som alla andra men ändå så olik.Man tittade nyfiket på henne och väntade bara på att hon skulle börja att tala. Det var något konstigt med hennes ord. När de kom ur hennes mun så lät det så lustigt och det var svårt att förstå vad hon ville. Annars såg flickan ganska normal ut. Inte vacker men inte heller ful. Hon hade mörkt , lockigt ,kortklippt hår, mörka ögon som i vredesmod förvandlades till kolsvarta gnistrande stenar , samt en mun ur vilken det oftast hoppade en och annan icke önskvärd groda. Kroppen tillhörde inte någon balettdansös, den var lite knubbig. rörelserna var klumpiga och stundom tafatt. Det kunde ha att göra med den osäkerheten som HON kände inför första skoldagen.Även HON beskådade sina nya klasskamrater och HON försökte att hänga med i alla snabba kommenterer och repliker som man utbytte mellan varandra. Egentligen skulle HON ha börjat i klass 5 men alla var överens om att flytta ned henne till 4.de klass p.g.a. att HON var väldigt svag i det svenska språket och den svenska grammatiken.
I slutet på den här sommaren så skulle HON åka tillbaka till sin mormor men av detta blev inget. Hennes mormor insjuknade och en tillbaka resa skulle betyda ett fortsatt liv på ett barnhem någonstans i Berlin. HON hade kommit hem , fastän då visste eller förstod hon inte sammanhanget eller konsekvenserna. HON hade under några mänader börjat att läsa det nya språket . På det lilla biblioteket lånade hon böcker , tjocka, tunna, lättlästa, böcker med hundratals sidor tjocka som mjölkpallar och facklitteratur. HON begrep ingenting av innehållet men facinerades av bokstävernas sammansättning som HON ljudade fram till olika ord. Kanske var det på det viset som HON trots allt lärde sig det nya språket fortare än väntat. Att börja skolan redan den hösten skulle inte vara några problem trodde de vuxna.
På skolgården hade hon väckt uppmärksamhet. I den lilla byn i närheten av storsjön hade ryktet spridit sig snabbt. Den där tyskan skulle visst stanna kvar och t.o.m börja skolan. Ja, man hoppades att hennes nya föräldrar visste vad dom gjorde, tyskarna var lita suspekt, titta bara på Hitler.
HON kände sig utittad, man viskade och trängde ihop sig i klungor medan HON med ögonen sökte kontakt .
Första dagen blev en katastrof. HON förstod nästan inget av vad den gamle läraren sa, alla skrattade och hade kul när HON sa sitt efternamn. ( den är en välbevarad hemlighet)
HON förstod från den dagen att språket skulle vara nyckeln till vänskap, gemenskap och tillhörighet.
Kunde man inte göra sig förstådd så var man obönhörligen en ouysider.
Den kvällen grät HON. Längtan tillbaka till den invanda tryggheten blev för stor. De nya föräldrarna försökte att trösta men trots att HON kände värmen och omsorgen från dem så kände HON sig alldeles ensammen. Denna ensamhetskänsla skulle bli en långvarig följeslagare som även stundom skulle komma på besök i det vuxna livet. Att ge upp, att vägra fortsätta skolgången den tanken fanns inte och stundom skulle det bli ännu svårare.
Förutom att snabbt lära sig det nya språket så fanns det ännu ett mål. Ingen skulle någonsin kunna koppla ihop HENNE med ett annat land, ingen skulle någonsin få veta hennes hemliga identitet.
Det skulle ta mer än 40 år innan den spärren släppte och hon under stor möda äntligen kunde erkänna sitt ursprung för sig själv och för andra.
Fortsättning följer..........